När i livet är det tillåtet att få börja tänka på sig själv utan att bli klassad som egoist?   

För när jag tänker efter, så har jag hela livet fått ta ett steg bakåt för att släppa fram någon annan först.

Det har tills nu känts helt ok eftersom, "Jag har ju hela livet framför mig!"   

Men nu närmar jag mig 50 med stormsteg & frågan är, när fan är det min tur?

Visst låter detta som ett riktigt spyfärdigt klimateriesjukt kärringinlägg?   

Men jag får helt enkelt panik över att åren bara susar iväg & swisch, innan jag hunnit blinka så kommer jag att vara ägare till en sprillans ny rullator.

JippiYeee! Det var ju precis så jag ville ha det!.....

Kan bara i skrivande stund hoppas på att mitt hjälpmedel får plats bland alla andras grejor här hemma då.....

Ser fram mot att någon inom kort, lyfter på huvudet, ser mig i ögonen, med ett stort leende på läpparna säger: Varsågod! Det är din tur nu...

Yes, yes, yes! Äntligen!......

Hoppas bara det är någon annan än sankte Per som hinner uttala dom orden först