Fastän att jag har vejat undan så var krocken oundviklig. Jag fullkomligt överöstes med yngsta Dotterns förkylningsbaciller.   

Hon var hos läkaren i förra veckan för att utesluta lunginflammation & halsfluss.

Diagnosen blev kraftig förkylningsvirus....  

Nån gång i helgen har hon alltså delat med sig av eländet till mig. Har ingen hum om när smällen kom. Jag har haft fullt upp med Sonens student & hennes 18-årsdag.   

Kände mig trött & hängig igårmorse men trodde först det var efterdyningarna efter helgen.

Iaf! Det blev bara värre ju mer dagen gick med rinnande näsa, tjock i halsen, öm i hela kroppen.  

Ingen av oss har tid att vara sjuk nu. Vi åker snart.   

Hon till Serbien med landslaget för att tävla & jag på utbildning.

Så nu shottar vi för glatta livet här hemma med nypressad citron. Surt som attan! Men inget ont som har något gott med sig. Det hjälper & vi får gratis hårpermanent!   

Mannen har också varit en vända hos läkaren. Vi ville få lugnande besked på att det inte var nåt skit som vi medelålders kan drabbas av. Han har ont i nacken & domningar i vänster arm.

Diagnosen är en nerv som sitter ikläm.    

  Nu till förra veckans händelser!    

Sonens sista vecka med gänget var som ystra kalvar på grönbete. Det var tjo & tjim istan med glada studenter i strålande solsken.   

I fredags morse fick jag ett minnesvärt ögonblick när jag möttes i köket av en ung välklädd man i kostym & mössa.   

Exakt 17.06 stod jag och grät lyckotårar när han kom utspringande med klassen på skoltrappan med skrålande sång & med någon egen komponerad indiandans. Vilken upplevelse!    

Festligheterna fortsatte långt in på natten. Så det blev inte många timmars sömn för mig & Mannen när vi på lördagen hade vår årliga musiktävling på agendan.   

Resultatet har kommit & vi håller fortfarande vår plats.....Sist!

Sen gick lördagen till att städa undan studenten för att göra klart för nästa festlighet på söndagen med Dotterns födelsedag.  

Från kl 18 var det som en stor hönsgård i köket med en hel hop skrattande, pladdrande glada tjejer

(plus en killkompis).

Kan bara skriva en sak. I den takten de pratade så kan samtliga närvarande ta sommarjobb som sportkommentator.

Jisses alltså!   

Ynkligt! Det är det enda ord som jag kan komma på just nu. Att ingen på 9 personer kan ställa upp med iaf en som kan komma och representera familjen. Det är som jag skrev, ynkligt!   

Vad pratar jag om? Jo, om x-släkten.

När jag & x-et skildes så var en av hans systrar väldigt mån om att vår kontakt inte skulle upphöra.

Jag tyckte likadant för vi var på samma våglängd. Tyvärr var jag inte det med den övriga hop av systrar.

Att titlar som svåger & svägerska försvinner automatiskt är ju självklart. Men kusiner, mostrar, fastrar är för alltid kusin, faster & moster med varandra hur det än möbleras om till nya familjer.   

Men att hålla kontakten gällde tydligen bara så länge jag var singel. För efter jag träffat Mannen så tog det slut....  

Jag sörjer inte deras bortavaro men jag tycker synd om ungarna.

När äldsta Dottern tog studenten så visade sig iaf tre av dom här. Men till Sonens om två veckor kommer ingen av dom att närvara, varken på skolgården eller här hemma på kvällen.   

Men, men! Var & en gör som den vill.....

På tal om att göra som man vill!   

Nu långt omsider så har det äntligen gått upp för Mannen att sätta barn i "skyddad verkstad" inte funkar.

Jag kraxade olyckskorpande för fullt om detta redan för några år sedan.

Att det är inte frågan Om det händer utan När det händer. Nu har det alltså hänt! Svart på vitt ser han nu de ekonomiska effekterna av hur det blir med "lekstugelek". Det går inte (tonårstiden är för länge sedan passerad) att ha vuxna barn boende hemma nästintill gratis. Svångremmen har varit hårt åtdragen redan från början men nu är det ännu värre.   

Vi befinner oss just nu som på ett labyrintspel. Nu gäller det att inte ramla ner i ett av hålen för då är det kört....  

Allt vi planerat på tu man hand framöver är inställt på obestämd tid.

Men vi gav varandra löfte om nöd & lust när vi gifte oss. Så fast att vi går på knäna just nu för att få ihop det, så ska vi banne mig klara av det.  

Av erfarenhet blir man vis säger ordspråket....

Det hoppas jag verkligen att Mannen blivit nu så vi slipper mer av detta i framtiden...