Det närmar sig slutet på sommaren nu och jag hoppas verkligen att man kan lita på meteorologerna om att värmen ska stanna till oktober. 

Vilken värme är det dom pratar om som ska stanna förrästen?   

För det finns det inte ett uns av nu iaf.

I helgen slog det om helt till höstliknande väder med regn och blåst.

I början av midsommarveckan däckade först Mannen i feber och matthet.  

Själv gick jag samma öde till mötes dagen innan midsommarafton.

Via vårdcentralen fick vi veta att ett elakt virus härjade och att vi helt enkelt fick vänta ut det.  

Jodå, vänta det fick vi! Det tog oss närmare en månad innan vi var oss själva igen...

Men vi var iaf på benen och kunde genomföra vår årliga kubb på midsommarafton.

Vi "gamlingar" tog hem segern över ungdomarna i år igen, Hehe!.....  

På en av Mannens semesterdagar tog vi bilen på en långtur.  

Den gjorde ett par timmars uppehåll på Gekå:s i Ullared innan hemfärd.

Haha! Gekå är det stället som Mannen aldrig skulle sätta sin fot på.

Som sagt, man ska aldrig säga aldrig....  

Ute och reser är våra ungdomar också. I torsdags åkte äldsta Dottern, hennes Sambo och Sonen till Kreta.   

Sonen mår inte helt hundra eftersom han och värmen inte riktigt kommer överrens...   

Bonusdottern och hennes pojkvän har också varit på Kreta i sommar.

Och nu i helgen tog dom flyget till England för att se Liverpool spela.   

En flygtur blev det här hemma också!

Varför kan man inte få bli gråhårig med ålderns takt? Varför måste små fyrbenta här hemma göra så man bli det i förtid?   

I lördags satt jag och Mannen i godan ro och såg på en film.   

Plötsligt hör vi ett fruktansvärt oväsen från yngsta Dotterns rum.

Jag rusar in och får se Gammelkatten sitta som förstenad med stora klotrunda ögon.  

Först trodde jag att något flygit in genom hennes franska balkong.

Men ganska snart blev jag varse om att det var något som flygit ut istället,

nämligen Lillkatten...  

Det blev genast fullständig panik! Hur hade han klarat fallet från femte våningen?   

Jag ringde yngsta Dottern och beordrade hem henne för att komma och hjälpa till att leta efter honom. Hon satte sig genast i bilen (utan skor) och kom på studs.  

Så mitt i natten tassar hon och jag runt bland buskarna i ficklampans sken och försöker locka fram honom. Mannen och Hunden letar vid ett annat buskparti en bit längre bort.

Ju mer tiden går ju mer växer paniken. Då ringer min mobil! Det är Mannen.... 

Var är ni? Kom hit! Hunden har markerat för något här.

Jodå! Hunden hade helt klart för sig. I den snåriga, täta och taggiga busken satt Katten, väbehållen men chockad.

I hissen upp gav han ifrån sig ett tjut som vi aldrig har hört förut.

Jag tror det var hans sätt att uttrycka sin stora lättnad över att vara hemma igen efter sin ofrivilliga flygfärd...

En sak är iaf säker. Vi hade aldrig hittat honom utan Hundens hjälp.  

Och det var vi inte sena med att berätta. Vi överöste honom med mycket beröm och gottgott från kylen....